Såg denna artikel i Aftonbladet av Gina Dirawi. Säger bara läsvärd. Sorgligt sant alltså..

För varje dag som går så känns det som att vi värderar saker mer och mer fel. Ytlighet har blivit en prioriterad faktor i vårt samhälle, och i den ytligheten ligger jag och plaskar precis som alla andra. Vi har materialismen vars makt är så stark att den förändrat vårt sociala liv. Genom datorer och mobiler behöver vi inte ens ses längre, allt kan ske på avstånd. Det är underligt hur en liten elektronisk mackapär nästan ersätter den mänskliga kontakten som fanns förr, hur påverkar det oss? Är det verkligen bra? Blir ett samhälle mer sympati- och ­empatilöst om man inte ­ut­sätter det för lika stor mänsklig kontakt?

Sen har vi perfektionskomplexet som lagt sig som en mörk hinna över vårt samhälle – perfekta kropp­en, perfekta jobbet, perfekta hemmet, perfekta bilen, perfekta familjen. Det är ju en illusion, en illusion av något vi vill ska vara men som egentligen är ouppnåeligt. En fasad. Är inte det underligt, att vi alla strävar efter lycka i något som egentligen inte existerar? Vi jagar välbefinnande i mobiler, bilar och kläder, men det tar ju aldrig slut. Det materiella tar aldrig slut och perfektionen kan vi aldrig nå. Så om jag lever i en värld där det har blivit den nya normen, hur ska jag då bli lycklig?

Ni kan läsa hela artikeln HÄR